Vardagsfrustrationer

Har väntat i 10 dagar nu på att hyresvärden skall fixa min toalett som läcker ut vatten på badrumsgolvet vid varje spolning. 4 dagar har de haft på sig att fixa blandaren i badrummet som förra söndagen bestämde sig för att ge mig fingret(fick blandarhandtaget i handen, det hade gått av) Hade inte varit illa om den inte hängt sig på nästan max.

Så nu får jag manipulera huvudledningarna in för att kunna duscha, gå på toaletten och sköta övrig hygien. Dessa kulventiler är rätt anfrätta av tidens tand och kräver en rörtång för att vridas över huvudtaget.

Som grädde på moset skulle jag idag byta vatten i akvariet. Vilket sker medelst slang från badrummet. För att få ordning på påfyllningen drar jag lite i slangen och drar på vatten. Möts i vardagsrummet av ca 10 liter vatten på golvet och en slang som står som en huggberedd kobra och spolar mer vatten på golvet.

Lyckas få ner slangen där den skall vara och rusar ut för att plocka mina amerikanska frottebadlakan, som sänker vattennivån i Stilla Havet, varje gång de blir blöta. Torkar upp den olyckan och råkar stöta till slangen som raskt glider ur sin hållare igen Kan ni säga favorit i repris?

Nu är akvariet påfyllt, jag har 2 mkt tunga badlakan hängande på tork i badrummet och fuktfläckar lite varstans. Och blandaren i badrummet fortsätter att spola vatten,,,

Kundservice?

Lugnet sänker sig...

över den övriga familjen. Genomgången med läkare och sjuksyster i onsdags gjorde livet lättare på alla sätt. Oerhört väl mottagen och en jordnära läkare förklarade procedurer, behandling, status och biverkningar på ett sätt som ingen website hittills lyckats med.

Det är fortfarande scary och det finns inga garantier för att nåt skall gå som det ska, men jag tänker fightas mot min lilla alien hela vägen, oavsett längd och tid.

I början på November är det dags för första dosen. Tur att föräldrarna är på långresa så att de slipper uppleva den.

Sen fick vi koll på att livet är ändligt i ett helt annat sammanhang, föräldrarnas katt var tvungen att avlivas pga långt gången njursvikt i fredags, så avresemiddagen var fylld av tårar och oändlig saknad. Men nu lider inte katten längre och hon lär sitta & vänta på oss andra när det är dags.

Fattar inte hur mina föräldrar orkar, först får en av mina yngre bröder HIV och så får jag cancer. Varför skall livet behandla dem på det sättet?

Söndagöverraskning!

Måste bara säga det, jag har helt fantastiska vänner. Alla har tagit beskedet jättebra och de har alla undrat vad de kan göra för att hjälpa till.

Sånt gör mig riktigt rörd!

Nu får jag snart sätta upp körschema för att alla skall få en chans att hjälpa till.

Tack! Ni är f-n helt underbara!

Lördagstankar

Lugn dag idag, sov riktigt länge och väcktes först av en dam som förvirrat undrade om hon hamnat hos hemtjänsten. Börjar känna igen rösten på henne nu, hon har ringt ett par gånger förut.

Sen städade jag runt lite, tog en sväng på stan och fyllde på kylen m lite mat.
Somnade invirad i två katter på soffan en stund och vaknade av en vass klo i bröstvårtan. Inte skönt!

Nåväl, imorgon skall jag iväg för att träffa kompisar som inte är fullt informerade än, få se hur de tar det.

Sov så gott!

Ibland så blir man överraskad...

Kom fram till Onkologen idag! Fick prata med en jättebra läkarsekreterare som t om hade koll på mitt namn...

Fick veta att kallelsen gällde upprättande av behandlingsplan och att jag dessutom skulle få en egen sjuksköterska under hela behandlingen. Så det känns riktigt bra nu faktiskt. Med min vanliga tur så får jag väl en gift rysk asfaltkokerska med Nurse Ratchets personlighet...


Tillbringade kvällen m mamma, pappa samt yngste brodern hans sambo och min bästa kompis, 2 år gamle W. Gud, den ungen är så härlig att jag blir alldeles tårögd .

Så hade jag fått en blinkning på dejtsiten också, inte från någon desperat ryska eller asiat denna gång. Får se om det leder nånstans.

Sjukvård, var god dröj...

Ibland fungerar sjukvården i Sverige rätt bra. Som cancerpatient har man en stor röd flagga och blir oftast prioriterad. Men att ta hand om en när man är orolig och får en kallelse som man inte begriper mycket av är betydligt svårare.

Min kallelse från igår var full med okänslig byråkratiska och förmaningar, men innehöll bara namnet på en ny läkare. Så jag försökte ringa idag för att få reda på vad mitt besök innebär. "Det är många som ringer nu, var god försök igen senare"

Kundservice, vad är det?

Annars är hälsoläget oförändrat, dvs jag är sjuk på datortomografi, koloskopi och ultraljud men inte annars. Har som mål att fortsätta må så bra som möjligt och se till att jag tar reda på vad jag kan göra för att stå ut med cytostatikan så bra som möjligt.

Snart är det nog dags att göra listan " Saker att göra innan jag dör" så jag vet vad jag skall fokusera på det kommande året. Nu känner jag verkligen att jag lever på lånad tid.

Vad skulle ni göra om ni visste att ni hade begränsad tid kvar?

Kallelse till Onkologen

låg på hallmattan när jag kom hem. Antar att de tänker prata om hur behandlingen går till, ta lite basvärden och att jag får en behandlingsplan utformad på nåt sätt.

Vill ju bara komma igång så jag kan få bort tumörerna ur kroppen någon gång.

Nåväl, får ringa dem imorgon och gräva lite om vad som kommer att hända vid det läkarbesöket.

Min ****** till chef...

Han är inte riktigt som alla andra.

I fredags började han boka kundbesök som en tokig bara för att säljkollegan fått igång en drive och bokat lite besök. (vilket är rätt bra eftersom vi denna vecka fått in fler besök än på hela förra året...)

Jag är ju försäljningsingenjör med ca 30 produkter att hålla ordning på och vi snackar inte skruv & mutter utan mjukvara för applikationsutveckling med olika inriktning. Så jag förklarar att jag behöver minst 1-2 dagar att komma upp i speed på produkter som jag inte rört på ett år.

Gick det fram?

Vad tror ni?

Fick en timme på flyget till Sthlm att sätta ihop en presentation och traggla in den. Efter det att han dessutom talat om på Landvetter att vi skulle fokusera på vårt AI-paket också. Genomförde sen min sämsta presentation på bra länge inför kund, missar ett par följdfrågor och är generellt VÄLDIGT tunn på det tekniska.


Frustrerad är bara förnamnet av vad jag är just nu. Hade det inte varit så kul i övrigt så hade jag nog sagt upp mig på stående fot imorse.
Gissa om det kommer att fräsa på vårt fredagsmöte...

En dag till

Telefonsamtalen avlöser varandra och alla låter ungefär likadant.

Idag skulle mitt fall upp på en behandlingskonferens och förhoppningsvis får jag en kallelse till behandling under veckan. Cellgiftsbehandlingen skrämmer lite, är rätt orolig för hur jag kommer att reagera på den.

Hälsade på bästa kompisen i Varberg igår och fick prata mera om min situation. Beskriva symtom och behandling, prata oro och hopp. Jag har inte många vänner, men de jag har är helt fantastiska. De har alla mangrant ställt sig upp och sagt "vi är där för dig när du behöver, ring bara så kommer vi" Övriga familjen likaså, så jag får snart göra körschema för att alla skall få plats att hjälpa till.

Hade ett långt snack med pappa idag också, han och mamma är oroliga som få. Vet inte hur jag skall få dem att lugna sig, tror de får följa med på nästa besök.

Just nu är det tur att jag kan skingra tankarna på jobbet i alla fall. Problemen där är lite lättare att lösa i alla fall.

Ta vara på dagarna, man vet aldrig hur många man får...

Ljuset i tunneln är alltid ett tåg...

Nu är det två veckor sedan jag fick beskedet: "Du har tumörförändringar i levern och en primärtumör på din tjocktarm"

Inget man vill höra, jag lovar. I korta drag innebär det att tumören på tarmen spritt sig till levern. Det goda är att det är tarmceller som växer i levern och inte leverceller för då hade livet blivit mycket kortare än det kan förväntas bli nu. Överlevnadschanserna i min åldersgrupp är goda och jag tänker inte vika ner mig i förtid.

Koloskopin i tisdags var en undersökning jag gärna INTE gör om. Startade redan när jag kom hem på måndagskvällen efter jobbet med en påse från Apoteket. Fyra liter preparat för att genomföra en tarmsköljning skulle inmundigas inom 3 timmar.

Fyra liter vätska är mycket att få i sig, att den sen smakar som en bränd elmotor luktar gör inte saken lättare. Sista litern fick jag dricka 2 ggr.(bokstavligen)

Sen fick man inte parkera mer än två steg från toaletten under hela kvällen/natten.

Sova blev det inte mycket med....

Möttes av snälla sköterskor som förklarade proceduren, satte kanyler och gav avslappande och bedövning. Tyvärr inte tillräckligt, så den sista minuten av undersökningen blev rätt plågsam.

Resultatet blev iaf att jag först skall få cytostatika för att förhindra fler metastaser i levern innan de opererar resten. Så nu förbereder jag mig på att tappa håret, gå ner i vikt och må riktigt illa.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig för resten av 2007, faktiskt.

Men "Life is what happens while you make other plans"