Telefonsamtalen avlöser varandra och alla låter ungefär likadant.
Idag skulle mitt fall upp på en behandlingskonferens och förhoppningsvis får jag en kallelse till behandling under veckan. Cellgiftsbehandlingen skrämmer lite, är rätt orolig för hur jag kommer att reagera på den.
Hälsade på bästa kompisen i Varberg igår och fick prata mera om min situation. Beskriva symtom och behandling, prata oro och hopp. Jag har inte många vänner, men de jag har är helt fantastiska. De har alla mangrant ställt sig upp och sagt "vi är där för dig när du behöver, ring bara så kommer vi" Övriga familjen likaså, så jag får snart göra körschema för att alla skall få plats att hjälpa till.
Hade ett långt snack med pappa idag också, han och mamma är oroliga som få. Vet inte hur jag skall få dem att lugna sig, tror de får följa med på nästa besök.
Just nu är det tur att jag kan skingra tankarna på jobbet i alla fall. Problemen där är lite lättare att lösa i alla fall.
Ta vara på dagarna, man vet aldrig hur många man får...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tänker på dig och håller tummarna. Ibland är det svårt att se en ljuspunkt här i livet, men den finns alltid. Kram på dig.
Så sant, så sant...
Skönt att du har familj & vänner som finns där för dig. Det kommer betyda mkt när det blir tufft. Klart dina föräldrar är oroliga, det hör till. Det är det dom är till för ;)
Skicka en kommentar